Om boken: 2020 / Spridningen av koleraepidemier i Ryssland inträffade trots karantäner och avspärrningar, alla ansträngningar från myndigheterna för att bekämpa dem gjorde bara folket förbittrade, men blev inte "märkta" av sig själva kolera. Läkare kunde i regel inte göra något för att hjälpa de sjuka deras snabba och ovanligt smärtsamma död väckte rädsla i samhället. Det fanns inga familjer eller klasser från vilka kolera inte tog ett visst antal liv vid den tiden. Bland forskare fanns en växande medvetenhet om inkonsekvensen av många åsikter om arten av infektionssjukdomar och metoder för att behandla dem. Den unge läkaren Henrizi var tvungen att kasta sig in i koleraepidemin. De första intrycken av att ha varit i ett kolerautbrott, uppenbarligen, etsades in i Henrizis minne för resten av hans liv. Redan som en mogen person kommer han ihåg många vardagliga detaljer - människors ansiktsuttryck, deras efternamn etc. Därefter började läkaren beskriva och föra en dagbok över varje utbrott av koleraepidemin som han bevittnade. Dessa levande, dramatiska och skrämmande minnen låg till grund för boken..